Svensken som blev en polis

Jag har varit på ett möte med några politiker i Rosengård, när de skulle informera om den nya fritidsgården som ska byggas i Rosengårds centrum. I höst ska de bygga en ny fritidsgård, men det är det inte alla som vet. De ungdomar som kastar sten har sedan länge gett upp hoppet om en bättre framtid. Jag var ute i kväll för att samla in synpunkter på vad de vill ha för förändringar.

Men direkt mötte jag en kille (som jag hade sett innan) och han ställer återigen frågan: är du polis? Varför är du civilklädd?

En annan kille kommer fram och säger "man måste vara svarthårig för att få komma in här".

En av killarna är en ledare, säger de andra. Jag går fram till honom och försöker prata, men nej, han tror också att jag är polis. Så vad är det då som gör att jag blir sedd som polis?



Visst, jag är kortklippt och vältränad. Men framför allt, jag är ljushårig och blåögd, lång och blekhyad.

Och så finns det de som säger att rasism bara drabbar minoritetsgrupper.

Det hjälper inte ens att jag berättar att jag har varit kriminell, de här killarna har bestämt sig för att jag är polis, så det så. När jag berättar att jag har gjort inbrott säger av dem:

- Var då? I ditt eget hus eller?

Ungefär som om det inte skulle finnas svenskar som är kriminella. Utan att de här killarna är medvetna (?) om det, har de köpt just den stigmatiserade bilden av invandraren som någon misslyckad buse, och svensken som den som är ordningsam och bestämmer. Att jag som en gång var med i ett parti som blåste upp rädslan för invandrare, nu själv får ta rollen av den "farlige" är en ödets ironi.

När jag går innanför gränsen till Rosengård är det inte jag som är rädd för killarna som bor där, de är dom som är rädda för mig. Jag kan knappt tro att det är sant själv ens en gång.

Bara en halvtimme efter att jag har stuckit är det brand på Ramels väg.

http://intressant.se/intressant