Svensken som blev en polis

Jag har varit på ett möte med några politiker i Rosengård, när de skulle informera om den nya fritidsgården som ska byggas i Rosengårds centrum. I höst ska de bygga en ny fritidsgård, men det är det inte alla som vet. De ungdomar som kastar sten har sedan länge gett upp hoppet om en bättre framtid. Jag var ute i kväll för att samla in synpunkter på vad de vill ha för förändringar.

Men direkt mötte jag en kille (som jag hade sett innan) och han ställer återigen frågan: är du polis? Varför är du civilklädd?

En annan kille kommer fram och säger "man måste vara svarthårig för att få komma in här".

En av killarna är en ledare, säger de andra. Jag går fram till honom och försöker prata, men nej, han tror också att jag är polis. Så vad är det då som gör att jag blir sedd som polis?



Visst, jag är kortklippt och vältränad. Men framför allt, jag är ljushårig och blåögd, lång och blekhyad.

Och så finns det de som säger att rasism bara drabbar minoritetsgrupper.

Det hjälper inte ens att jag berättar att jag har varit kriminell, de här killarna har bestämt sig för att jag är polis, så det så. När jag berättar att jag har gjort inbrott säger av dem:

- Var då? I ditt eget hus eller?

Ungefär som om det inte skulle finnas svenskar som är kriminella. Utan att de här killarna är medvetna (?) om det, har de köpt just den stigmatiserade bilden av invandraren som någon misslyckad buse, och svensken som den som är ordningsam och bestämmer. Att jag som en gång var med i ett parti som blåste upp rädslan för invandrare, nu själv får ta rollen av den "farlige" är en ödets ironi.

När jag går innanför gränsen till Rosengård är det inte jag som är rädd för killarna som bor där, de är dom som är rädda för mig. Jag kan knappt tro att det är sant själv ens en gång.

Bara en halvtimme efter att jag har stuckit är det brand på Ramels väg.

http://intressant.se/intressant

EU-valsanalys del 1: Därför kom inte Sd in

Så här efter EU-valet har det skrivits om olika partier, varför de kom in, varför de åkte ut, varför de ökade eller varför de tappade.

När det gäller Sverigedemokraterna, så har det spekulerats mycket kring att Sd snubblade på mållinjen eftersom Piratpartiet kom in istället. En tänkbar förklaring sägs då vara att både Sd och Pp är missnöjespartier, som av någon anledning skulle attrahera unga män. Eftersom Pp attraherade många unga män skulle alltså (med denna logik) Sd ha stoppats av väljarläckage till Pp.

Den här analysen tror jag inte alls stämmer. Visserligen tror jag helt och fullt på den statistik som säger att båda dessa partier bärs upp av unga män, men det säger egentligen ingenting. För unga män är en allt annat än homogen grupp. Det finns fattiga och rika, mörka och ljusa, hetero och homo och så vidare.

Det enda som kan sägas förena Sd och Pp är just att de är (eller åtminstone utmålas av media som) missnöjespartier. Men vad menas med missnöjesparti? På vilket sätt är det unikt att ett parti byggs upp av missnöjda människor? Människor engagerar sig ju nästan alltid politiskt för att de är just missnöjda med något. Har du hört talas om ett nöjesparti? Vad som förenar Sd med Pp förenar också dessa två partier med alla andra partier (förutom möjligen Kalle Ankapartiet och Linda Roslings lista).

Rent konkret, så är ju Sd för ökad övervakning och polisstat, medan Pp vill ha minskad övervakning och fri fildelning. Tittar man på varför folk röstar på dessa två olika partier så är det två helt olika ideologier som på många sätt är varandras motsats.

Man varför kom då inte Sd in, om det inte berodde på piraterna? Svaret ska nog sökas hos Sd:s egen organisation. Sd är ett mycket toppstyrt parti, vars ledning befinner sig i södra Sverige. Mot denna ledning finns en fraktion i Stockholm och en fraktion i Göteborg som känner sig överkörda på olika sätt. Organisationen präglas av mycket interna konflikter som skickligt döljs utåt (med vissa undantag).

Eftersom dessa konflikter finns, så leder det till att ledningen (läs Skånefalangen) koncentrerar alla resurser till södra Sverige, för att de ska kunna kontrollera partiet med lojala personer. Det innebär att ombudsmän, politiska sekreterare med mera befinner sig söderut, och därav har lätt att bistå lokala nystartade Sd-föreningar med hjälp, vilket är nog så värdefullt när valsedlar ska ut inför val och annat. De är heltidsanställda människor som enbart jobbar för att stödja Sd i Skåne. Men detta saknas i Stockholm, som trots allt är landets folkrikaste region, och därav så är också Sd i Stockholm extremt handlingsförlamat. Ingenting blir gjort eftersom den lokala organisationen är på kant med rikskansliet (som för övrigt ligger i Stockholm).

Vad som skiljer Sverige från andra länder där rasistiska partier har gått framåt är troligen inte an mer folkligt rotad antirasism i just detta land, utan en så enkel sak som att det svenska rasistpartiet har en mycket mer splittrad och ineffektiv organisation. Sd:s största fiende är inte AFA eller Mona Sahlin, det är Sd självt med sina inbördes bråkande falanger.

Vilket förstås är ett underbetyg i sig åt de antirasistiska krafterna, både i Sverige och Europa.

http://intressant.se/intressant

Kalle Ankapartiet tog Sd:s plats

Kalle Ankapartiet, som i flera val ställt upp utan några större framgångar, lyckades nu 2009 ta sig in av de preliminära resultat som kommer från vallokalerna runt om i Sverige. Trots avsaknaden av både rutinerade politiker och partiprogram, lyckas man knipa ett av de två mandat som annars beräknades gå till Piratpartiet.



Partiet har gått till val på en enda fråga, mer Disneyfilm till barnen och helst gratis. Partiets ledare får dock lämna platsen, eftersom Emma Nilsson bara är 17 år och därmed inte valbar som kandidat. Tills vidare kommer hennes storebror att sitta på platsen i Bryssel och hämta in råd från syrran via SMS.