Dekadens inom Stockholms polisledning

Stockholms högsta polischef Carin Götblad får hård kritik för sina prioriteringar. Mycket av resurserna i Stockholms polisdistrikt läggs på bekämpning av organiserade brottslingar trots att dessa står för enbart 3 % av alla brott. Men detta ger bra publicitet och anslag från politikerna. Vilket tycks vara det som räknas mest för Carin Götblad, enligt Dick Sundevall.

Självklart kan man ifrågasätta politiker som helst prioriterar något relativt marginellt som organiserad brottslighet. Dess förekomst må vara hemsk till karaktären, men i massan av lidande så står det som sagt för en mycket marginell del av våldet. I slutänden får man ändå ett intryck av att det råder en utbredd korruption inom Stockholmspolisen. Uppgifter som är hemligstämplade säljs av poliser till kriminella och journalister. Ja, du läste rätt, det säljs alltså uppgifter till kriminella trots att polisens uppgift är just bekämpning av brottsligheten.

Men vid sidan av korruptionen så frodas också en del dekadens. Carin Götblad visar upp sig i damtidningar och ägnar sitt chefskap åt att gå på olika evenemang. Det är delvis talande, inte bara för Carin Götblad utan hela samhället, att vi håller på att få en oroande sammanblandning mellan olika myndigheters och samhällsfunktioners roll. Ett symptom på detta är Götblad, som helt saknar polisbakgrund utan istället har jobbat som förskollärare. Inte undra på att hon anmäls för grovt tjänstefel... hon är ju inte lämplig för jobbet eller ens utbildad till det.

Hon var säkert en bra dagisfröken, kanske en bra jurist (om nu anklagelsen mot henne saknar grund) men hon är inte lämplig som polischef.

Integration och så kallad mainstreaming har blivit kraftigt missbrukat inom den svenska byråkratin. Så skilda enheter i samhället som polisen och dagis ska nu integreras precis som vill föra in ett etniskt- eller HBT-perspektiv på saker som exempelvis brandmansutbildningar och sekundär sjukvård. Till slut hamnar vi i ett vakuum där alla ska ansvara för allt, vilket bara kan leda till en sak. Ingen tar ansvar för någonting.

Det här en sjuk utveckling, dels driven av politisk korrekthet, men också av andra krafter. En allmän lättja där man fokuserar väldigt mycket på yta och väldigt lite på innehåll. Väldigt mycket fokus på metoder och policydokument och alldeles för lite på praktiska resultat. Det här är en politisk sjukdom, skapad av politiker som allt för ofta vill lägga sig i och allt för sällan lyssna. I ett system där människor bestraffas för att de säger sanningen så kommer folk till slut att göra lögnen till sin dygd. Politiseringen toppstyr myndigheterna och ger minskade anslag ifall myndigheterna gör någonting som politikerna inte vill eller gillar. Kritik mot politikerna uppfattas ofta som dåliga bortförklaringar, trots att de kommer från personer som har som enda uppgift att jobba med en viss sak.

Max Weber hade fel, byråkratin är ingen järnbur, snarare är det politrukandet i all evighet som sätter gränser för proffsig myndighetsutövning. Jag får en känsla av att Götblad är mer politiskt tillsatt än att vara tillsatt på professionella meriter. Hon har säkert bra åsikter om HBT-personer och kvinnors lika värde i en väldigt manlig organisation. En dröm för feministiska politiker, och helt okej för mig på ett politiskt plan. Men hon är inte lämplig för själva yrkesutövningen, som ju ytterst är det som hon får betalt för.

Självklart är det ett demokratiskt problem ifall myndigheterna inte vill följa folkviljan. Delvis är det därför dessa styrs av politikerna som väljes av oss vart fjärde år. Men det finns fortfarande ett problem: inte heller politikerna är särskilt duktiga på att följa folkviljan. Och då menar jag inte att alla skulle vara nöjda, utan att åtminstone majoriteten verkar vara nöjd. Vi ser trender med minskat valdeltagande, ökat politikerförakt och även en ekonomisk klyfta mellan väljare och valda som växer.

nyligen,