2010 kan vara sista chansen att mota tillbaka Sd

Mycket pekar idag på att Sverigedemokraterna (Sd) kommer in i riksdagen nästa år, trenden är att Sd har fördubblat sitt stöd i varje riksdagsval (förutom 1998, då partiet ändå ökade). Med några få undantag har de övriga partiernas strategi för att bemöta Sd varit att inte ta debatten med dem. Vi menar att det är fel väg att gå.

Detta gör vi inte för att vi tror att en debatt emot Sd i sig skulle lösa alla de problem som de profiterar på i valen, och som de dessutom själva förstärker genom sin propaganda. Då tänker vi främst på segregation och främlingsfientlighet. Däremot tror vi att Sd görs en tjänst genom att inte ställas mot väggen i en debatt. Även en person med måttlig intelligens inser nog att en pamflett som kritiserar Sd av många uppfattas som en partsinlaga från ett annat parti som räds att förlora väljare. Det är först när Sd på samma villkor ställs mot andra partier som deras otillräckliga analysgrunder kan skärskådas.

Sd är ett parti som hyser en överdriven tilltro till vad som kan lösas genom minskad invandring till Sverige. Både sänkta skatter och höjda bidrag utlovas, om bara invandringen minskar. Trots detta hävdar man från Sd:s sida, med en dåres envishet, att invandringens totala kostnader mörkats. Hur kan man lova så mycket besparingar på grund av något man själv säger sig sakna tillräcklig kunskap om?

Vi som sett Sd inifrån vet att det inte är ett parti som organisatoriskt och resursmässigt inte har mycket att komma med. Tyvärr är det en kunskap som vi inte delar med de många som bara sett Sd utifrån. Till denna skräckblandade fascination över det växande Sd kan det finnas en del förklaringar.

En förklaring är förstås att de flesta politiker vet om att det finns en rad problem kopplat till invandrings- och integrationspolitiken i Sverige. Att inse behovet av att ta ner SD på jorden för att de profiterar på problemen, innebär ett indirekt erkännande att riksdagspartierna faktiskt har misslyckats rejält själva med att hantera problemen. Politiken är tyvärr inte full av sådana erkännanden, men det behövs eftersom det är denna insikt som lockar över väljare till Sd.

Att vi vill ha en debatt om problemen innebär inte att vi vill skuldbelägga invandrare kollektivt för att problemen har uppstått. Vi påstår heller inte att invandringspolitiken är roten till allt ont. Dock vågar vi påstå att en illa genomtänkt invandringspolitik, i kombination med andra illa genomtänkta politikområden, har gett upphov till vissa betydande problem.

Två konkreta områden är arbetslösheten och bostadsbristen. Den massarbetslöshet som präglar EU innebär enorma påfrestningar på trygghetssystemen, står det på Skånska dagbladets ledarsida 14 juli. Arbetslösheten är förstås i mångt och mycket ett resultat av den omfattande industridöd som sköljt över Sverige under flera decennier. Omvandlingen till postmodernt tjänstesamhälle har gjort att framför allt många lågutbildade satts på bar backe. Utslagningen börjar tidigt: Inte mindre än 11% av eleverna i nian underkänns och utestängs från gymnasieskolan.



Arbetslösheten kan också tillskrivas ett illa kalibrerat utbildningssystem som utbildar för många genuspedagoger och journalister, men för få undersköterskor och betongarbetare. Men det bör heller inte förnekas att invandringen till Sverige under dessa betingelser faktiskt gjort att fler ska slåss om jobben samtidigt som de blir färre i relation till antalet personer i yrkesverksam ålder. Antalet jobb i en modern välfärdsstat är de facto begränsat, annars skulle inte så många gå arbetslösa: Någon perfekt konkurrens styrd av utbuds-efterfrågekurvan är inte möjlig om vi ska bevara socialförsäkringar, kollektivavtal, anställningsskydd och annat.



Den disharmoniska arbetsmarknaden samt en allmän trend av inflyttning till storstäderna leder sedan till kronisk bostadsbrist i många kommuner. Det faktum att det råder bostadsbrist har förstås med omfattningen av bostadsbyggandet att göra. På samma sätt spelar här även invandringen roll, självklart påverkas bostadsbristen av att fler människor flyttar in i Sverige och ska bo här.



Att erkänna dessa negativa effekter av invandringen är inte att dela Sverigedemokraternas ideologi. Men det är ett nödvändigt erkännande, att deras kritik faktiskt är berättigad. Det vore bakvänt att ge Sd monopol på kritiken mot de missförhållanden som invandringen åtminstone delvis är en orsak till. Det är problemen som gör att Sd vinner stöd bland allt fler missnöjda arbetare, inte de rasistiska strömningar som de ju själva gör allt för att inte erkänna existera i partiet.

Sedan är det förstås en öppen fråga hur man vill hantera problemen, om det ska ske genom en aktiv näringspolitik, sänkta skatter och någon form av offensiv bostadspolitik. Eller om man ska minska invandringen. Kanske både och. Vi tar inte här ställning till vilket alternativ som de etablerade partierna bör välja. Men vi menar att om inte invandringen av nya människor också kan ske parallellt med fler nya jobb och nya bostäder, så kommer misären att tillta och därmed också stödet för ett parti som lyfter fram invandringen som ett problem. Även ovan citerade ledare i liberala Skånska dagbladet erkänner att om den pågående krisen fortsätter i flera år så breder massfattigdom ut sig och i spåren på det social och politisk oro. Nyckeln till att stoppa Sd:s tillväxt på lång sikt måste alltså vara att bekämpa de problem vars grogrund partiets existens bygger på.

Men nu är det bara ett år kvar till valet, och de problemen vi tagit upp här kan inte förväntas lösas inom en så kort tid att de påverkar valresultatet. Enda chansen på kort sikt att hålla Sd stången är att störa deras dans på rosor mot riksdagen, är att dränka dem i motargument från pålästa motståndare. De människor som röstar på Sd är missnöjda med en rad saker i samhället, där Sd saknar svar på de allra flesta. De andra partierna borde här faktiskt kunna kosta på sig en hel del gott självförtroende i debatter om industrin, transportnätet och alla möjliga frågor som spelar stor roll och där Sd skulle framstå som det fantasilösa enfrågeparti det idag är.

Vi ser heller inga problem att tala om det positiva med invandringen; att visa båda sidor av myntet är betydligt bättre än att försöka låtsas om som att inget negativt finns. Men om de etablerade partierna ska ha någon som helst trovärdighet inför de som i allt högre utsträckning röstar på Sd, så måste de sluta skylla på varandra och erkänna att problemen har ökat oavsett om regeringen varit röd eller blå.

Första steget till tillfrisknande är sjukdomsinsikt. Sen måste förstås ett alternativ presenteras för hur problemen ska lösas. Det receptet kommer se olika ut beroende på varje partis agenda. De etablerade partierna måste dock visa att de tar missnöjet på allvar, och inte avfärdar sina potentiella väljare som enbart obildade rasister.

Tommy Funebo, fd partisekretare Sd
Leo Sundberg, fd programledare i Radio Sd, Stockholm

En kortare version av debattartikeln är med i Folkbladet som ges ut i Norrköping. Även BLT i Blekingen har en nerbantad version här att läsa.

Även Funebo har lagt ut artikeln på sin blogg.


Rättelse:

Tommy Funebo innehade titeln partiorganisatör under åren 2001-2003 vilket var en ledande ställning enligt Wikipedias artikelsida. Invändningar mot huruvida denna post är fullt jämförbar med partisekreterarposten har inkommit från Jimmy Windeskogs sida. Funebo skriver på sin egen blogg följande:

Fram till RÅ 2003 hette partisekreteraren i SD partiorganisatör. Vid de stadgeändringar som antogs då slogs partiorganisatör ihop med den gamla benämningen partisekreterare, som var en underordnad post i det gamla SD, med uppgift att ordna lokal för PS-mötena samt kost och logi för PS-ledamöterna i samband med dessa. Protokollen sköttes dock av olika personer, ofta Torbjörn Kastell.
[...]
När vi vid konstituerande PS-mötet 2001 utsåg Windeskog till posten insåg vi naturligtvis de praktiska begränsningarna, men såg det hela som en ren pappersprodukt. Det som motsvarade partisekreterare i etablerade partier var ju ändå partiorganisatören.

Själv var jag inte med i partiet på den tiden, men jag tror fortfarande på Funebos version. Formalian är nu i alla fall tillrättalagd.

Islam och europeisk främlingsfienlighet

I Holland har Geert Wilders blivit statsminister. Han har gått till val på ett program som till stora delar överensstämmer med Sd i Sverige. Det finns också vissa skillnader, exempelvis är holländska Pvv (Partiet för frihet) mycket moderna i sin sexualpolitik.

I svenska media lyfter man fram Pvv som ett främlingsfientligt parti, med tanke på de kopplingar som finns mellan Sd och Pvv kan det finnas fog för det. Det vet jag inte så noga, eftersom jag inte vet så mycket om Holland.

Helt klart är i alla fall att Pvv gått till val på en antiislamsk profil och att detta gett utdelning hos väljarna. Man kan kalla detta främlingsfientligt, det finns det ju delvis goda grunder för eftersom Geert Wilders klumpar ihop alla muslimer och ger dessa en beteckning som homofober och kvinnohatare. Här tycker jag det blir fel.

Islam är ett mycket brett begrepp med många olika uttolkningar, varje muslim har sin syn på religionen. En del bryr sig inte så mycket, vissa muslimer dricker alkohol och äter kanske griskött också. Jag tror verkligen inte att alla muslimska män slår sina kvinnor och barn.

Sen ska jag inte sticka under stol med var jag står i själva sakfrågan: kvinnoförtryck, barnaga eller böghat kan aldrig vara rätt. Inte heller kan man ursäkta att folk gör det med att en religion säger att det är okej. Människors religiösa uppfattningar ska respekteras, men när det kommer till handlingar ska överträdelser bestraffas.

Det ska vara fritt fram att propagera för en homofobare äktenskapsbalk och införandet av barnaga, precis som det ska vara fritt fram för mig att verbalt dissikera dem som de reaktionära krav de är. Men om en förälder slår sitt barn ska straffet falla hårt och rättvist. En imam som vägrar viga homopar i moskén bör bli av med sin imamlicens, det är min uppfattning.

Islam är inte en monolitisk ideologi, det är ett helt paket av olika åsikter om hur man ska leva sitt liv. Vissa av dessa åsikter är harmlösa, vissa är till och med bra men andra är det definitivt inte. Istället för att döma ut hela islampaketet borde progressiva krafter (främst inom vänstern) döma ut de delarna som är fel. Det finns säkert gott om progressiva krafter inom islam som man kan samarbeta med.

Exempelvis kan man vara emot barnaga, homofobi och kyskhetstänkande men för en tuff kriminalpolitik och ett starkt försvar.

Men att döma ut det onda anser jag att etablerade krafter inte gjort, i alla fall inte i Sverige, och förmodar jag så är det en liknande situation i Holland. Var är idag den vänster som en gång bekämpade svenska kyrkans reaktionära syn på kvinnor och bögar under den marxistiska parollen "Folkets styrka utan kyrka"? Jo, socialdemokraterna bedrev för bara några år sedan ett intimt samarbete med fundamentalistiska muslimer (men det har fått mycket intern kritik sen också). När inte de vanliga partierna tar tag i problemen, utan snarare försöker måla fram islam som något positivt så står ju buren öppen. Främlingsfientliga krafter kan bedriva hets mot andra etniska grupper enbart genom att ha monopol på självklar kritik emot en religion som är allt annat än perfekt.

Men på en punkt har det skett en liten positiv förändring. När en kurdisk flicka blev mördad av sin familj gick det inte längre att blunda för de tokigheter som kommer i kölvattnet av en missriktad och alltför generös tolerans. Mona Sahlin gjorde säkert denna omvändelse under galgen, men hon gjorde den i alla fall. Vilket i slutänden är det som räknas. En av de högsta ledarna för muslimska samfundet reagerade på följande sätt:

Mahmoud Aldebe uppfattar hela debatten kring rättegången mot farbröderna som en enda stor attack mot religionen islam och slår vilt omkring sig i brevet. Han anser att debatten om hedersmord riskerar "att uppmuntra invandrarflickor att revoltera mot familjens traditioner och religionens värderingar".

Aldebe har i en enda mening klarlagt för alla progressivt sinnade människor varför hedersvåldet inte bara måste bekämpas juridiskt, utan också varför det är så viktigt att ständigt ta debatten mot de ideologier som uppmanar eller ursäktar den här typen av beteenden.

Karl Marx hade rätt - religionen är verkligen ett opium för folket.

Pingad, och här en länk till Dagen.

Svensken som blev en polis

Jag har varit på ett möte med några politiker i Rosengård, när de skulle informera om den nya fritidsgården som ska byggas i Rosengårds centrum. I höst ska de bygga en ny fritidsgård, men det är det inte alla som vet. De ungdomar som kastar sten har sedan länge gett upp hoppet om en bättre framtid. Jag var ute i kväll för att samla in synpunkter på vad de vill ha för förändringar.

Men direkt mötte jag en kille (som jag hade sett innan) och han ställer återigen frågan: är du polis? Varför är du civilklädd?

En annan kille kommer fram och säger "man måste vara svarthårig för att få komma in här".

En av killarna är en ledare, säger de andra. Jag går fram till honom och försöker prata, men nej, han tror också att jag är polis. Så vad är det då som gör att jag blir sedd som polis?



Visst, jag är kortklippt och vältränad. Men framför allt, jag är ljushårig och blåögd, lång och blekhyad.

Och så finns det de som säger att rasism bara drabbar minoritetsgrupper.

Det hjälper inte ens att jag berättar att jag har varit kriminell, de här killarna har bestämt sig för att jag är polis, så det så. När jag berättar att jag har gjort inbrott säger av dem:

- Var då? I ditt eget hus eller?

Ungefär som om det inte skulle finnas svenskar som är kriminella. Utan att de här killarna är medvetna (?) om det, har de köpt just den stigmatiserade bilden av invandraren som någon misslyckad buse, och svensken som den som är ordningsam och bestämmer. Att jag som en gång var med i ett parti som blåste upp rädslan för invandrare, nu själv får ta rollen av den "farlige" är en ödets ironi.

När jag går innanför gränsen till Rosengård är det inte jag som är rädd för killarna som bor där, de är dom som är rädda för mig. Jag kan knappt tro att det är sant själv ens en gång.

Bara en halvtimme efter att jag har stuckit är det brand på Ramels väg.

http://intressant.se/intressant

EU-valsanalys del 1: Därför kom inte Sd in

Så här efter EU-valet har det skrivits om olika partier, varför de kom in, varför de åkte ut, varför de ökade eller varför de tappade.

När det gäller Sverigedemokraterna, så har det spekulerats mycket kring att Sd snubblade på mållinjen eftersom Piratpartiet kom in istället. En tänkbar förklaring sägs då vara att både Sd och Pp är missnöjespartier, som av någon anledning skulle attrahera unga män. Eftersom Pp attraherade många unga män skulle alltså (med denna logik) Sd ha stoppats av väljarläckage till Pp.

Den här analysen tror jag inte alls stämmer. Visserligen tror jag helt och fullt på den statistik som säger att båda dessa partier bärs upp av unga män, men det säger egentligen ingenting. För unga män är en allt annat än homogen grupp. Det finns fattiga och rika, mörka och ljusa, hetero och homo och så vidare.

Det enda som kan sägas förena Sd och Pp är just att de är (eller åtminstone utmålas av media som) missnöjespartier. Men vad menas med missnöjesparti? På vilket sätt är det unikt att ett parti byggs upp av missnöjda människor? Människor engagerar sig ju nästan alltid politiskt för att de är just missnöjda med något. Har du hört talas om ett nöjesparti? Vad som förenar Sd med Pp förenar också dessa två partier med alla andra partier (förutom möjligen Kalle Ankapartiet och Linda Roslings lista).

Rent konkret, så är ju Sd för ökad övervakning och polisstat, medan Pp vill ha minskad övervakning och fri fildelning. Tittar man på varför folk röstar på dessa två olika partier så är det två helt olika ideologier som på många sätt är varandras motsats.

Man varför kom då inte Sd in, om det inte berodde på piraterna? Svaret ska nog sökas hos Sd:s egen organisation. Sd är ett mycket toppstyrt parti, vars ledning befinner sig i södra Sverige. Mot denna ledning finns en fraktion i Stockholm och en fraktion i Göteborg som känner sig överkörda på olika sätt. Organisationen präglas av mycket interna konflikter som skickligt döljs utåt (med vissa undantag).

Eftersom dessa konflikter finns, så leder det till att ledningen (läs Skånefalangen) koncentrerar alla resurser till södra Sverige, för att de ska kunna kontrollera partiet med lojala personer. Det innebär att ombudsmän, politiska sekreterare med mera befinner sig söderut, och därav har lätt att bistå lokala nystartade Sd-föreningar med hjälp, vilket är nog så värdefullt när valsedlar ska ut inför val och annat. De är heltidsanställda människor som enbart jobbar för att stödja Sd i Skåne. Men detta saknas i Stockholm, som trots allt är landets folkrikaste region, och därav så är också Sd i Stockholm extremt handlingsförlamat. Ingenting blir gjort eftersom den lokala organisationen är på kant med rikskansliet (som för övrigt ligger i Stockholm).

Vad som skiljer Sverige från andra länder där rasistiska partier har gått framåt är troligen inte an mer folkligt rotad antirasism i just detta land, utan en så enkel sak som att det svenska rasistpartiet har en mycket mer splittrad och ineffektiv organisation. Sd:s största fiende är inte AFA eller Mona Sahlin, det är Sd självt med sina inbördes bråkande falanger.

Vilket förstås är ett underbetyg i sig åt de antirasistiska krafterna, både i Sverige och Europa.

http://intressant.se/intressant

Kalle Ankapartiet tog Sd:s plats

Kalle Ankapartiet, som i flera val ställt upp utan några större framgångar, lyckades nu 2009 ta sig in av de preliminära resultat som kommer från vallokalerna runt om i Sverige. Trots avsaknaden av både rutinerade politiker och partiprogram, lyckas man knipa ett av de två mandat som annars beräknades gå till Piratpartiet.



Partiet har gått till val på en enda fråga, mer Disneyfilm till barnen och helst gratis. Partiets ledare får dock lämna platsen, eftersom Emma Nilsson bara är 17 år och därmed inte valbar som kandidat. Tills vidare kommer hennes storebror att sitta på platsen i Bryssel och hämta in råd från syrran via SMS.

Piratpartiet utsätts för valfusk

Piratpartiet har utsatts för valfusk i Botkyrka, här finns en video på Youtube. Om de borttappade valsedlarna beror på slarv från valmyndighetens sida eller på rent jäv från partianslutna valförrättare som är rädda att förlora röster till Pp låter jag vara osagt.

Hur som helst ska sånt här inte få ske i en demokrati, man ska få rösta på vilket parti man vill, oavsett vad andra tycker.

Även Sd utsätts för mobbning, när brevbärare nu vägrar dela ut deras material. Det ska inte vara en hemlighet för någon att jag tycker Sd står för en både medioker och reaktionär politik. Men att bekämpa Sd med såna här metoder är helt fel, det leder dessutom till att de får sympatier eftersom de kan fortsätta leka martyrer.

Demokrati kan inte få bli en fråga om vilken politisk åsikt som brevbärare och rösträknare på valmyndigheten råkar ha. Det är en fri debatt där var och en själv kan få välja mellan olika alternativ som är grunden för demokrati. Detta innebär även att de som har åsikter som inte stämmer överens med ens egna ska få föras fram. Thomas Gorin kastar verkligen sten i glashuset när han anklagar Sd för att vara ett parti som inte ställer upp på grundläggande värderingar.

I en sån här diskussion kommer alltid en fråga upp förr eller senare. Ska även antidemokratiska partier få ta del av demokratins rättigheter? Ja det ska dem, anser jag. Det finns flera skäl till detta.

Vem avgör vem som är antidemokratisk?
Om man kan hålla borta ett parti med hänvisningen att de är antidemokratiska så är frestelsen stor att använda det som ett vapen även mot partier som är demokratiska. I Tyskland har man använt förbudet mot nazister även mot radikala miljöaktivister och kommunister. Var går gränsen för vem som är demokratisk, och vem är den allsmäktiga gud som ska avgöra det? Thomas Gorin? Eller Vd:n på Tv4?



Värt att nämna är även att just lagar om att kunna förbjuda misshagliga partier var det som gjorde att Hitler gradvis kunde manövrera ut andra partier i den tyska riksdagen. Att Hitler tog makten med våld är till stor del en myt, i första hand utnyttjade han en irrationell kommunistskräck för att göra sig själv till diktator. Även om paralleller till Hitler alltid haltar, så anser jag att dagens utveckling med FRA, valfusk och exkluderande av partier som personer med makt finner antidemokratiska faktiskt har vissa gemensamma drag med Machtübernahme på 30-talet.

Antidemokraters argument ska debatteras sönder till atomer
Man gör antidemokraterna en tjänst genom att inte ta debatten med dem. Ofta är deras politik byggd på väldigt lös grund, på simpla floskler och de har sällan mycket att komma med. När de får stå för sig med flygblad direkt till väljare, bloggar och andra kanaler, så möts aldrig demokrater och antidemokrater i intellektuell kamp. Istället låtsas demokraterna om som om antidemokraterna inte fanns, vilket är ett stort problem. För även det antidemokraterna lyfter fram som lösningar verkligen sällan är något att hänga i julgranen, så är faktiskt många av de problem som antidemokraterna lyfter fram högst relevanta problem för väljarna. När en antidemokrat exempelvis på ett aggressivt sätt talar om bostadsbristen som orsakats av invandrarna/judarna/Riksbanken så kan mycket väl en väljare ryckas med i sin ilska emot detta eftersom bostadsbristen som sådan är ett problem. Antidemokrater spelar ofta på känslor och att inte bemöta dem på plats gör att deras motståndare framstår som fega i väljares ögon.

Oavsett om man anser att antidemokraterna förtjänar att få nå ut till folk eller inte, så gör de det. Frågan rent praktiskt är inte om man kan stoppa dem eller inte, utan huruvida propagandan skall bemötas eller inte. Inte ens det gamla Östtyskland klarade av att censurera motståndsrörelsen trots att Partiet hade en hel stat till sitt förfogande, att tilltro enskilda demokratiska partier en sådan mastodontuppgift är rent löjeväckande. Antingen kommer antidemokrater att få sprida sin propaganda parallellt med de demokratiska krafterna, eller så bryts deras argument ner.

Om de förbjuds, tar de till andra metoder
Det finns en direkt koppling mellan hur svårt antidemokratiska organisationer har att göra sig hörda, och hur mycket våld de använder. I Sverige har de tillåtits verka fritt, och våldet har varit minst sagt obefinltigt. I Storbritannien och Tyskland däremot har de bekämpats polisiärt, vilket har lett till att de bildat egna kampgrupper. Före detta Västtysklands förbud mot kommunistiska organisationer innebar inte frid och fröjd, utan var den orsakande faktorn bakom att RAF bildades och att de lockade till sig arga ungdomar som levde fan tillsammans med bankrånare och världsförbättrare. Man kan också se hur kommunisternas behandling av Ustasja i Kroatien ledde till att de bildade en internationell terrorgrupp som till och med gjorde väsen i Sverige (Miro Baresic).

Det var inte fri debatt som skapade terrorattentaten mot jugoslaviska ambassaden i Stockholm på 70-talet. Det var bristen på detsamma. Baresic var för övrigt en av Lasermannens idoler, de satt en tid på samma anstalt.

Att försöka motverka misshagliga grupper med förtryck, är som att svetsa fast locket på en tryckkokare. Till slut blir det en explosion.


En anekdot i detta sammanhang kan också vara att det parti i Sverige som mest gjort sig skyldigt till valfusk är det parti som längst suttit vid makten, nämligen Socialdemokraterna. Självklart kan inte ett helt parti dömas enbart efter hur enskilda idioter beter sig, men man ser här tyvärr ett exempel på att makt korrumperar.

http://intressant.se/intressant

Rädda tigrarna!

Tigrar håller på att bli utrotade för att det finns idioter som vill ha en tiger i sitt vardagsrum med mera. Tvjuvjägare beter sig som ett gäng satans as och skjuter tigrar för pengarnas skull. Kan de inte samla burkar eller nåt istället?

I Ryssland håller barn på med ett projekt där de försöker rädda den sibiriska tigern genom att rita teckningar. Jag tänker också rita en teckning, för jag tycker det är viktigt. Vill du också göra en insats?

Som Tigermamma eller Tigerpappa stöder du Kolmårdens insamling till förmån för de starkt utrotningshotade Sibiriska tigrarna med 30 kronor/månad via din mobilräkning. Du anmäler dig genom att sms:a ordet TIGER till nummer 72900.
I början av varje månad får du ett SMS till din mobil som drar 30 kr från din mobilräkning eller ditt kontantkort. Vill du endast ge en engångsgåva sms:ar du ordet KOLMÅRDEN till nummer 72900 så skänker du 50 kronor.

För lite mer än 300 kronor om året kan du hjälpa till. Till och med jag som har ont om pengar är beredd att betala detta. För den som har mer pengar än så går det bra att bli fadder hos WWF, då skänker man 100 kronor varje månad. Man kan också läsa rapporter om detta här.