2010 kan vara sista chansen att mota tillbaka Sd

Mycket pekar idag på att Sverigedemokraterna (Sd) kommer in i riksdagen nästa år, trenden är att Sd har fördubblat sitt stöd i varje riksdagsval (förutom 1998, då partiet ändå ökade). Med några få undantag har de övriga partiernas strategi för att bemöta Sd varit att inte ta debatten med dem. Vi menar att det är fel väg att gå.

Detta gör vi inte för att vi tror att en debatt emot Sd i sig skulle lösa alla de problem som de profiterar på i valen, och som de dessutom själva förstärker genom sin propaganda. Då tänker vi främst på segregation och främlingsfientlighet. Däremot tror vi att Sd görs en tjänst genom att inte ställas mot väggen i en debatt. Även en person med måttlig intelligens inser nog att en pamflett som kritiserar Sd av många uppfattas som en partsinlaga från ett annat parti som räds att förlora väljare. Det är först när Sd på samma villkor ställs mot andra partier som deras otillräckliga analysgrunder kan skärskådas.

Sd är ett parti som hyser en överdriven tilltro till vad som kan lösas genom minskad invandring till Sverige. Både sänkta skatter och höjda bidrag utlovas, om bara invandringen minskar. Trots detta hävdar man från Sd:s sida, med en dåres envishet, att invandringens totala kostnader mörkats. Hur kan man lova så mycket besparingar på grund av något man själv säger sig sakna tillräcklig kunskap om?

Vi som sett Sd inifrån vet att det inte är ett parti som organisatoriskt och resursmässigt inte har mycket att komma med. Tyvärr är det en kunskap som vi inte delar med de många som bara sett Sd utifrån. Till denna skräckblandade fascination över det växande Sd kan det finnas en del förklaringar.

En förklaring är förstås att de flesta politiker vet om att det finns en rad problem kopplat till invandrings- och integrationspolitiken i Sverige. Att inse behovet av att ta ner SD på jorden för att de profiterar på problemen, innebär ett indirekt erkännande att riksdagspartierna faktiskt har misslyckats rejält själva med att hantera problemen. Politiken är tyvärr inte full av sådana erkännanden, men det behövs eftersom det är denna insikt som lockar över väljare till Sd.

Att vi vill ha en debatt om problemen innebär inte att vi vill skuldbelägga invandrare kollektivt för att problemen har uppstått. Vi påstår heller inte att invandringspolitiken är roten till allt ont. Dock vågar vi påstå att en illa genomtänkt invandringspolitik, i kombination med andra illa genomtänkta politikområden, har gett upphov till vissa betydande problem.

Två konkreta områden är arbetslösheten och bostadsbristen. Den massarbetslöshet som präglar EU innebär enorma påfrestningar på trygghetssystemen, står det på Skånska dagbladets ledarsida 14 juli. Arbetslösheten är förstås i mångt och mycket ett resultat av den omfattande industridöd som sköljt över Sverige under flera decennier. Omvandlingen till postmodernt tjänstesamhälle har gjort att framför allt många lågutbildade satts på bar backe. Utslagningen börjar tidigt: Inte mindre än 11% av eleverna i nian underkänns och utestängs från gymnasieskolan.



Arbetslösheten kan också tillskrivas ett illa kalibrerat utbildningssystem som utbildar för många genuspedagoger och journalister, men för få undersköterskor och betongarbetare. Men det bör heller inte förnekas att invandringen till Sverige under dessa betingelser faktiskt gjort att fler ska slåss om jobben samtidigt som de blir färre i relation till antalet personer i yrkesverksam ålder. Antalet jobb i en modern välfärdsstat är de facto begränsat, annars skulle inte så många gå arbetslösa: Någon perfekt konkurrens styrd av utbuds-efterfrågekurvan är inte möjlig om vi ska bevara socialförsäkringar, kollektivavtal, anställningsskydd och annat.



Den disharmoniska arbetsmarknaden samt en allmän trend av inflyttning till storstäderna leder sedan till kronisk bostadsbrist i många kommuner. Det faktum att det råder bostadsbrist har förstås med omfattningen av bostadsbyggandet att göra. På samma sätt spelar här även invandringen roll, självklart påverkas bostadsbristen av att fler människor flyttar in i Sverige och ska bo här.



Att erkänna dessa negativa effekter av invandringen är inte att dela Sverigedemokraternas ideologi. Men det är ett nödvändigt erkännande, att deras kritik faktiskt är berättigad. Det vore bakvänt att ge Sd monopol på kritiken mot de missförhållanden som invandringen åtminstone delvis är en orsak till. Det är problemen som gör att Sd vinner stöd bland allt fler missnöjda arbetare, inte de rasistiska strömningar som de ju själva gör allt för att inte erkänna existera i partiet.

Sedan är det förstås en öppen fråga hur man vill hantera problemen, om det ska ske genom en aktiv näringspolitik, sänkta skatter och någon form av offensiv bostadspolitik. Eller om man ska minska invandringen. Kanske både och. Vi tar inte här ställning till vilket alternativ som de etablerade partierna bör välja. Men vi menar att om inte invandringen av nya människor också kan ske parallellt med fler nya jobb och nya bostäder, så kommer misären att tillta och därmed också stödet för ett parti som lyfter fram invandringen som ett problem. Även ovan citerade ledare i liberala Skånska dagbladet erkänner att om den pågående krisen fortsätter i flera år så breder massfattigdom ut sig och i spåren på det social och politisk oro. Nyckeln till att stoppa Sd:s tillväxt på lång sikt måste alltså vara att bekämpa de problem vars grogrund partiets existens bygger på.

Men nu är det bara ett år kvar till valet, och de problemen vi tagit upp här kan inte förväntas lösas inom en så kort tid att de påverkar valresultatet. Enda chansen på kort sikt att hålla Sd stången är att störa deras dans på rosor mot riksdagen, är att dränka dem i motargument från pålästa motståndare. De människor som röstar på Sd är missnöjda med en rad saker i samhället, där Sd saknar svar på de allra flesta. De andra partierna borde här faktiskt kunna kosta på sig en hel del gott självförtroende i debatter om industrin, transportnätet och alla möjliga frågor som spelar stor roll och där Sd skulle framstå som det fantasilösa enfrågeparti det idag är.

Vi ser heller inga problem att tala om det positiva med invandringen; att visa båda sidor av myntet är betydligt bättre än att försöka låtsas om som att inget negativt finns. Men om de etablerade partierna ska ha någon som helst trovärdighet inför de som i allt högre utsträckning röstar på Sd, så måste de sluta skylla på varandra och erkänna att problemen har ökat oavsett om regeringen varit röd eller blå.

Första steget till tillfrisknande är sjukdomsinsikt. Sen måste förstås ett alternativ presenteras för hur problemen ska lösas. Det receptet kommer se olika ut beroende på varje partis agenda. De etablerade partierna måste dock visa att de tar missnöjet på allvar, och inte avfärdar sina potentiella väljare som enbart obildade rasister.

Tommy Funebo, fd partisekretare Sd
Leo Sundberg, fd programledare i Radio Sd, Stockholm

En kortare version av debattartikeln är med i Folkbladet som ges ut i Norrköping. Även BLT i Blekingen har en nerbantad version här att läsa.

Även Funebo har lagt ut artikeln på sin blogg.


Rättelse:

Tommy Funebo innehade titeln partiorganisatör under åren 2001-2003 vilket var en ledande ställning enligt Wikipedias artikelsida. Invändningar mot huruvida denna post är fullt jämförbar med partisekreterarposten har inkommit från Jimmy Windeskogs sida. Funebo skriver på sin egen blogg följande:

Fram till RÅ 2003 hette partisekreteraren i SD partiorganisatör. Vid de stadgeändringar som antogs då slogs partiorganisatör ihop med den gamla benämningen partisekreterare, som var en underordnad post i det gamla SD, med uppgift att ordna lokal för PS-mötena samt kost och logi för PS-ledamöterna i samband med dessa. Protokollen sköttes dock av olika personer, ofta Torbjörn Kastell.
[...]
När vi vid konstituerande PS-mötet 2001 utsåg Windeskog till posten insåg vi naturligtvis de praktiska begränsningarna, men såg det hela som en ren pappersprodukt. Det som motsvarade partisekreterare i etablerade partier var ju ändå partiorganisatören.

Själv var jag inte med i partiet på den tiden, men jag tror fortfarande på Funebos version. Formalian är nu i alla fall tillrättalagd.

Islam och europeisk främlingsfienlighet

I Holland har Geert Wilders blivit statsminister. Han har gått till val på ett program som till stora delar överensstämmer med Sd i Sverige. Det finns också vissa skillnader, exempelvis är holländska Pvv (Partiet för frihet) mycket moderna i sin sexualpolitik.

I svenska media lyfter man fram Pvv som ett främlingsfientligt parti, med tanke på de kopplingar som finns mellan Sd och Pvv kan det finnas fog för det. Det vet jag inte så noga, eftersom jag inte vet så mycket om Holland.

Helt klart är i alla fall att Pvv gått till val på en antiislamsk profil och att detta gett utdelning hos väljarna. Man kan kalla detta främlingsfientligt, det finns det ju delvis goda grunder för eftersom Geert Wilders klumpar ihop alla muslimer och ger dessa en beteckning som homofober och kvinnohatare. Här tycker jag det blir fel.

Islam är ett mycket brett begrepp med många olika uttolkningar, varje muslim har sin syn på religionen. En del bryr sig inte så mycket, vissa muslimer dricker alkohol och äter kanske griskött också. Jag tror verkligen inte att alla muslimska män slår sina kvinnor och barn.

Sen ska jag inte sticka under stol med var jag står i själva sakfrågan: kvinnoförtryck, barnaga eller böghat kan aldrig vara rätt. Inte heller kan man ursäkta att folk gör det med att en religion säger att det är okej. Människors religiösa uppfattningar ska respekteras, men när det kommer till handlingar ska överträdelser bestraffas.

Det ska vara fritt fram att propagera för en homofobare äktenskapsbalk och införandet av barnaga, precis som det ska vara fritt fram för mig att verbalt dissikera dem som de reaktionära krav de är. Men om en förälder slår sitt barn ska straffet falla hårt och rättvist. En imam som vägrar viga homopar i moskén bör bli av med sin imamlicens, det är min uppfattning.

Islam är inte en monolitisk ideologi, det är ett helt paket av olika åsikter om hur man ska leva sitt liv. Vissa av dessa åsikter är harmlösa, vissa är till och med bra men andra är det definitivt inte. Istället för att döma ut hela islampaketet borde progressiva krafter (främst inom vänstern) döma ut de delarna som är fel. Det finns säkert gott om progressiva krafter inom islam som man kan samarbeta med.

Exempelvis kan man vara emot barnaga, homofobi och kyskhetstänkande men för en tuff kriminalpolitik och ett starkt försvar.

Men att döma ut det onda anser jag att etablerade krafter inte gjort, i alla fall inte i Sverige, och förmodar jag så är det en liknande situation i Holland. Var är idag den vänster som en gång bekämpade svenska kyrkans reaktionära syn på kvinnor och bögar under den marxistiska parollen "Folkets styrka utan kyrka"? Jo, socialdemokraterna bedrev för bara några år sedan ett intimt samarbete med fundamentalistiska muslimer (men det har fått mycket intern kritik sen också). När inte de vanliga partierna tar tag i problemen, utan snarare försöker måla fram islam som något positivt så står ju buren öppen. Främlingsfientliga krafter kan bedriva hets mot andra etniska grupper enbart genom att ha monopol på självklar kritik emot en religion som är allt annat än perfekt.

Men på en punkt har det skett en liten positiv förändring. När en kurdisk flicka blev mördad av sin familj gick det inte längre att blunda för de tokigheter som kommer i kölvattnet av en missriktad och alltför generös tolerans. Mona Sahlin gjorde säkert denna omvändelse under galgen, men hon gjorde den i alla fall. Vilket i slutänden är det som räknas. En av de högsta ledarna för muslimska samfundet reagerade på följande sätt:

Mahmoud Aldebe uppfattar hela debatten kring rättegången mot farbröderna som en enda stor attack mot religionen islam och slår vilt omkring sig i brevet. Han anser att debatten om hedersmord riskerar "att uppmuntra invandrarflickor att revoltera mot familjens traditioner och religionens värderingar".

Aldebe har i en enda mening klarlagt för alla progressivt sinnade människor varför hedersvåldet inte bara måste bekämpas juridiskt, utan också varför det är så viktigt att ständigt ta debatten mot de ideologier som uppmanar eller ursäktar den här typen av beteenden.

Karl Marx hade rätt - religionen är verkligen ett opium för folket.

Pingad, och här en länk till Dagen.